Bloggläsare! Jag kan inte ge er ett inlägg utan bild så ni får det närmaste ett konstverk jag kan komma i tågkupén; mina avskavda naglar efter en helgs jobb. Puh vad trött jag är. Önskar jag kunde få sova hela dagen imorgon!  Nu sitter jag här och lyssnar på Håkan Hellström och hoppas på att få den där känslan i magen. Den där känslan som har med vår och lycka att göra. Bättre än så kan jag inte beskriva den, men jag hoppas att den kommer snart Det är den jag lever för just nu! Jag hoppas den inte ger vika för alla andra känslor. På min kvalitetstid med mig själv (det är det jag bestämt mig för att kalla mina tågresor) funderar jag på vad jag gillar. Jag gillar när människor säger mitt namn. Inte övervägande för att jag tycker mitt namn är så vackert utan mest för att det för mig att känna att jag finns lite mer. Att jag syns och finns och är. Kanske att någon till och med behöver mig.  Är jag helt dum i huvudet eller tycker ni också om när folk säger ert namn?  Kramkram