Min tro.

Kyrkan har varit en del av min uppväxt på sätt och vis eftersom jag gått på kyrkans barntimmar, sjungit i kyrkokören och konfirmerat mig. Pappa var vaktmästare ibland i kyrkan som låg några hundra meter ifrån vårt hus och jag var ofta med honom där. Eftersom kristendomen är den största religionen i Sverige är det ju såklart den jag vuxit upp med. Det är den man läst om i skolan och så vidare.
Jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag tror på Gud. Jag älskar att vara i kyrkan och lugnet den ger mig. Jag kan också tycka att det är ganska rofyllt att lyssna på sagorna som står i bibeln. För jag ser dem mest som sagor om jag ska vara helt ärlig.
Jag tror att jag är ganska svennebanan vad det gäller min religion. Jag är i kyrkan några gånger om året vid större högtider och allra helst när någon kör sjunger. Jag tycker att mycket vackra saker händer i kyrkan. Dop. Bröllop. Begravningar är också vackra, fast på ett sorgligt sätt.

Jag kan inte riktigt säga vad jag tror på. Jag tror på olika saker från dag till dag. Ibland tror jag på ödet, ibland på slumpen, ibland på att det kanske finns någon högre makt. Jag hoppas på att det finns någonstans dit man kommer när man dör, men jag tvivlar till och från.


Jag tror på att alla människor föds goda. Jag tror på solen. Jag tror på min familj. Jag tror på fåglarna när de sjunger. Jag tror att alla behöver omtanke och värme. Jag tror på att tiden är förgänglig. Jag tror på musik. Jag tror på våren. Jag tror på Astrid Lindgren. Jag tror på att glädje sprids om man delar med sig av den. Jag tror på att man kan ta och ge energi. Jag tror på blommor. Jag tror på skogen. Jag tror på vänner. Jag tror på att prata med varandra.